När Steven Sasson, som uppfann digitalkameran, skulle bedöma hur lång tid det skulle ta innan den kunde bli intressant på marknaden, så förlitade han sig på Moores lag.
Den säger att datorer krymper i en stadigt ökande takt. Rent praktiskt så betyder det att så fort någonting kan produceras digitalt, så kan produktionskapaciteten, för en viss kostnad, dubbleras vartannat år. Eller bli hälften så kostsam, om man håller kapaciteten fast. På ett ungefär, i alla fall.
Det är lätt för en ingenjör tänka på det sättet.
Om Moores lag fortsatte att ticka på som den hade gjort i ungefär tio år – det här var 1975 – så skulle komponenterna i en digitalkamera vara tillräckligt små och billiga runt sekelskiftet, resonerade han. Och fick rätt, kan man konstatera i efterhand.
Östen Mäkitalo, som brukar betecknas som pappa till GSM, ”2G”-mobilnätet, berättade gärna att när det projektet skulle sätta igång, så fanns ännu inte de komponenter som skulle behövas för att bygga det. Så de förutsatte helt enkelt att den teknik de behövde skulle hinna utvecklas i tid tills det blev dags att använda den. Återigen, det var ett ingenjörstungt sätt att tänka, som var lyckosamt.
Moores lag har varit giltig i runt femtio år, trots att det har kommit flera tillfällen när man trodde att gränsen var nådd för hur tätt man kan packa transistorer på en kiselbricka. Men den är en prognos snarare än en naturlag, och förr eller senare faller den.
Om du har aktieägare som flåsar dig i nacken om nästa kvartalsrapport, eller inte så massiv kassakista, så kan det vara svårt att försvara sånt risktagande.
Men om du behöver gissa vad som händer om en konkurrent är beredd att ta den risken, så är Moores lag obligatorisk.
Den första och största förändringen inträffar inte i det ögonblick som digitaliseringen inträder, tekniskt sett. Om man tar kameror som exempel: prototypen vägde som en symaskin och tog bilder som kanske var njutbara i frimärksstorlek.
Den fungerade alltså, rent tekniskt, men den var inte praktiskt användbar, och ännu längre ifrån att vara kommersiellt gångbar. För att det ska påverka affärerna måste också den följande miniatyriseringen och kostnadsminskningen (eller prestandaökningen) har nått en punkt som passar marknaden för kameror.
Och den kommer plötsligt.
Rent tekniskt, så skulle det där grundet i båtbilden vara mer jämnt sluttande. Ekolodet skulle ge tydlig varning att djupet höll på att minska, i takt med Moores lag. Men marknadsgenombrottet handlar inte om teknikutvecklingen i sig, utan om att vi användare måste vakna till också.
Fickdatorer, även såna med inbyggd telefon, hade funnits sen 90-talet. Men de marknadsfördes som ”Personlig Digital Assistent”, ett universalverktyg som du kan göra litet allting med. Och det var det ju inget som allmänheten förstod nyttan av.
När Steve Jobs, 2007, visade upp en iPhone och sa att det här är en musikspelare, telefon och webbläsare i ett, så köade folk plötsligt vid butikerna. Det hängde inte på tekniken, utan på presentationen.
Återigen, digitalt är abstrakt. Med våra stenåldershjärnor så måste vi se något konkret och förståeligt för att kunna förhålla oss det. Därför kommer vanligtvis det där grundet till synes utan förvarning, trots att det borde vara förutsägbart.
Det andra som händer är att det inte stannar av efter genombrottet. Eftersom miniatyriseringen/kostnadsminskningen/prestandaökningen fortsätter – enligt Moores lag – så går det inte att slå sig till ro med den första vågen. Sen digitalkamerorna kom, så har den praktiska livslängden för dem kortats ner så den liknar den för datorer. De kortare utvecklingscyklerna gör att produkterna blir färskvara, som behöver bytas vartannat år, eller så. På den analoga tiden kunde man ha en kamera i årtionden utan att känna någon riktig press att byta upp sig.
Så, att lita på Moores lag för att göra en investering handlar om ett risktagande som du måste förhålla dig till. Det finns inget rätt svar, på förhand.
Men den är en så definierande egenskap för digitaliseringen, att du inte kan ignorera den.
Lämna en kommentar