bitineyeAlla medium är analoga.

Jo.

I den digitala domänen finns inget behov av att transportera och lagra data. Det är vi i den analoga världen som lever med begränsningar som gör att vi måste det. Vi använder datorer – fysiska burkar – för att hantera data och de är utspridda på olika ställen, geografiskt.

För att flytta på data så måste vi förlita oss på analoga mekanismer, som elektrisk ström, ljus- och radiovågor, och för att lagra data använder vi elektriska laddningar, magnetism, ytstrukturer. De är också analoga fenomen, liksom dioderna i bildskärmen och pigmentpartiklarna på papper.

Digital information transporteras, lagras och presenteras med hjälp av analoga media, alltså. Den digitala informationen i sig har ingen uppfattning om var den är eller vart den är på väg – ”plats” saknar mening i den digitala domänen. Det är därför molntjänster fungerar.

OK, jag vet ju vad som menas när man pratar om ”digitala media” – det handlar om kommunikation mellan olika grupper av människor genom populära datorprogram som skickar digitaliserad information mellan varandras datorer över ett antal ihopkopplade datanät.

Facebook, Twitter, poddar, bloggar, webbsidor, alltså.

Varför är jag så petig, då?

Jo, för att ofta när vi börjar prata om ”digitalt” så snurrar det till i våra huvuden, och så tappar vi bort oss och tror att gamla sanningar inte gäller längre och att den ”digitala” varianten är ett helt annat djur än den analoga.

Dotcom-kraschen vid senaste sekelskiftet är ett bra exempel på konsekvenserna av det. Gamla ekonomiska sanningar åkte ut med badvattnet, med känt resultat.

En modern papperstidning är lika digital som fejjan. De har olika användargränssnitt, men de baseras bägge på digital information. Det som egentligen skiljer är snabbhet och interaktivitet, och det är så man borde kategorisera olika media för att inte riskera att gå bort sig.

Det är viktigt, därför att kunden som läser en tidning egentligen inte bryr sig särskilt mycket om ifall den är producerad med hjälp av digital teknik eller inte.

Produkten är fortfarande en tidning, och ska ge det man önskar sig av en tidning.

Ur marknadsföringssynpunkt går det förstås att använda ”digital” som ett buzzword, men det är en annan sak. ”Digitalteve”, kan låta så cool att man lockas köpa, med det betyder fortfarande inte att det sprutar ettor och nollor över oss där vi sitter i soffan. Även om det gjorde det så skulle vi inte kunna tillgodogöra oss en film i det formatet.

Så vart vill jag komma med det här?

Ja, media var bara ett exempel. Det jag far efter är att i digitaliseringens andra steg så blir det möjligt att digitalt spegla sånt som vi har i den analoga domänen; text, bilder och så vidare. Men det betyder inte i sig att det blir en helt ny produkt, bara att produktionen har digitaliserats. Produkten måste fortfarande vara något som åstadkommer något meningsfullt för oss människor – och det är alltid något analogt.

Det finns slående exempel på produkter som har blivit sämre när produktionen av dem digitaliserades. På de tiden det var telefontillverkare som gjorde mobiltelefoner, så var telefonfunktionerna inbyggda ”analogt” i hårdvaran och hade egenskaper som byggde på etablerad kunskap om vad som var användbart för kunderna.

När iPhone kom, så blev telefondelen digitaliserad på allvar – det blev en app istället. Den var också närmast värdelös*, åtminstone för en professionell användare, därför att man inte prioriterade, eller kanske inte ens visste om, alla funktioner som skapade kundnyttan i ”analoga” mobiler.

Nu blev iPhone en vinnare i alla fall, av andra skäl. Men om den hade lanserats som en ren telefon, så skulle bara de riktiga Apple-fundamentalisterna ha kunnat försvara ett inköp.

Digitalisering är inget självändamål, det är en alternativ produktions-, lagrings- och distributionsteknik.

Men det är alltid någon analog kundnytta som försvarar en produkts existens.

Är Volvo ett digitalt företag? Elektriskt? Ett löpande-band-företag? Ett svetsföretag, kanske? Eller.. en biltillverkare**?


* Förutom ljudkvalitet – som inte är något man snyter ur näsan – så behövdes möjligheten att skriva fler tecken än bara siffror och ”+” i ett telefonnummer. Till exempel ”#”, ”p”, ”,” för att kunna mata in hela teckenföljden (telefonnummer, mötesnummer, deltagarnummer) som behövs för att ringa in till en telekonferens. Utan den möjligheten blir man tvungen att dela upp det i flera inmatningar, och försöka minnas eller skriva upp koderna som mellanled.

Apple var inte först med att göra den sortens misstag, eftersom det hade funnits fickdatorer med telefoni sedan mer än ett decennium tillbaka, men det var med iPhone begreppet ”smartphone” slog igenom. I tidiga Windows-fickdatorer behövde man till exempel gå via startmenyn för att komma åt telefonfunktioner, vilket var mer än en smula opraktiskt.

**  ”Fordonstillhandahållare”, ”Transportmöjliggörare”, ”Frihetsbringare” – vad som helst som beskriver nyttan som erbjuds, inte vilken teknik som används.