Det första jobb jag hade efter skolan var som systemprogrammerare. I mitt fall handlade det om att hålla på med den kod som ligger närmast processorn i en dator. Det är den som kallas operativsystem och är en förutsättning för att datorprogram ska kunna köras överhuvud taget på en viss hårdvara.
På den tiden, under det kalla kriget sista år, så pågick ett intensivt arbete med att försöka industrialisera det mycket manuella hantverk som programvaruproduktion – fortfarande – är. Det drevs framförallt av amerikanska försvarsdepartementet, som tog krafttag mot problemet med att dålig kod fick saker att gå sönder vid fel tillfälle.
Med ”fel tillfälle” menades typiskt efter att man hade skickat iväg en satellit eller kryssningsmissil och följaktligen hade förlorat möjligheten att starta om och fixa till det som krånglade. En ”blue screen of death” var alltså otänkbar i de sammanhangen.
Dessutom utvecklades programmen på ”vanliga” datorer, och tankades sen ner till den specialdator som satt inbyggd i målmaskinen. Det gick oftast inte att meka med programvaran direkt, ens när grejerna stod kvar på marken.
Det kallades för uppdragskritiska inbyggda realtidssystem. Anledningen till att uppstartsföretaget jag jobbade på sysslade med det var att det fanns folk som betraktade telefoninätet som uppdragskritiskt realtidssystem. Med all rätt; datorerna som styrde nätet var ju också inbyggda i bland annat telefonstationerna, och till exempel nödsamtal bara måste komma fram.
Det fanns andra civila tillämpningar av det här, och vi skämtade om att till exempel programmera brödrostar. Att det var ett skämt berodde på att både system och hårdvara var så dyra att det krävdes någonting i omfattning av ett flygtrafiksystem eller kärnkraftverk för att det skulle vara lönt.
När järnridån föll, 1989, så gick luften ur den här marknaden. Eftersom det dessutom går mode i sånt som programmeringsspråk, så kom andra, mindre industrialiserade, utvecklingssystem och tog över det mesta av området.
Spola fram (ett gammalt hederlig analogt talesätt) till 2007, när iPhone kom. Vad är det du går omkring med i fickan nuförtiden om inte ett uppdragskritiskt inbyggt realtidssystem?
Naturligtvis presenterades det inte så, men det är en liten burk med inbyggd dator som inte kan vara offline för länge i taget utan att användaren blir förbannad. Inte lika seriöst som en satellitkrasch kanske, men att riskera att förlora kunder är fatalt nog. Programmen – apparna – tillverkas också med hjälp av en ”vanlig” dator, och tankas ner färdiga till målmaskinen, alltså din smarta telefon.
Allteftersom Moores lag har tuffat på har datorer blivit små, kraftfulla och billiga nog för att faktiskt sitta i brödrosten, eller i ditt headset, eller i andra saker runt om kring dig.
Inte minst i dina produkter. IT är inte längre något som står bredvid och kallas för ”stödsystem” – det är en integrerad del av produkterna och produktionen, och det ger möjligheter som vi inte ens kan tänka oss.
En sak som verkligen spelar in är att det blir mer och mer vanligt att de där inbyggda datorerna kan prata med varandra också. Det populära namnet för det, just nu, är ”The Internet of Things” (IoT). Det gör mest väsen av sig på konsumentmarknaden, som fitness-armband, och ”intelligenta” stekpannor, men har mer genomgripande effekter än så.
För att förstå hur det påverkar oss så är vi piskade att skaffa en bättre inblick i den digitala domänen. Annars finns det enormt gott om plats att gå vilse.
Lämna en kommentar