Eller, det är klart att det kan yttra sig som tekniska problem, ofta i form av begränsningar av vad det går att använda ett system till, jämfört med vad det var tänkt för.
Men det, å andra sidan, är vanligtvis en fråga om svikna förväntningar. Det som du trodde att kravspecen beskrev kunde tydligen tolkas litet olika, och det gjorde det också.
Att sånt händer har en hel del med kunskapens förbannelse att göra. Men det har också att göra med den djupt mänskliga egenskapen att vi inte tänker som en dator.
Som människor delar vi så pass mycket kunskap att vi inte behöver förklara allting i minsta detalj för varandra. Vi förstår ändå, av antydningar och referenser till gemensam kultur, bland annat.
När något ska uttryckas i programvara, däremot, så gäller inte det – varenda liten skitsak måste specas.
Det kan verka konstigt i en tid när det talas om att artificell intelligens ska ta över världen, men det är en annan sida av myntet.
Datorer, eller snarare de program – appar – som körs på dem, kan ge intryck av att vara intelligenta, om programkonstruktören har varit förutseende nog, och har haft tillräckligt mycket indata att utgå från.
Men det betyder inte att datorn är intelligent – den gör precis bara vad de instruktioner programmet innehåller säger åt den att göra. Utan minsta reflektion över vad det handlar om, eller vad det blir för effekter av det.
Det finns en uppsjö av metoder för att locka ur de människor som ska använda ett program vad de egentligen vill ha gjort. Anledningen till att det behövs är dock att vi i allmänhet inte kan tillräckligt mycket om digitalisering för att förstå vad som behöver förklaras.
En sak som förvärrar det här ännu mer är att det behövs en massa information runt omkring, också. Det är det som kallas metadata (mer om det i ett annat inlägg). Sånt brukar vi inte vara tvungna att ta med när vi förklarar saker människa till människa.
Så det bär helt enkelt emot att formulera krav, till en annan vuxen person, som om hen vore ett dagisbarn – ett väldigt ungt barn, dessutom. Många saker kan kännas rent löjligt självklara, och det orsakar ofta irritation – jag menar, hur svårt kan det vara, egentligen?
Det går att skriva spaltmeter om de här kommunikationssvårigheterna, och det kommer jag att göra också, eftersom det finns fler mänskliga beteenden som spökar i de här sammanhangen. Men en sak i taget.
Just för tillfället vill jag lyfta fram att det är en enorm hjälp att ha en tydlig struktur att utgå ifrån. En gemensam referensmodell.
Tänk, som en julgran, med precis lagom många grenar. I den går det sen att tillsammans hänga upp kulor och glitter och änglar och allt vad där är, så att det blir förståeligt från båda håll. Utan julgranen skulle det vara svårare att vara överens om precis var just den där glitterremsan ska in nånstans.
Affärsmodellen är en sån struktur, bland flera. Det finns hur många teoretiska modeller som helst, men i min erfarenhet är ”The Business Model Canvas” praktisk, och inte krångligare än den behöver vara. Den går både att skissa i, för översikt, och gräva djupare i, där det behövs mer detaljer. Som beskrivning ligger den i ett gränsland som både affärs- och IT-människor kan uppskatta.
Den är ett hjälpmedel att etablera en referensmodell/helhetsvy (julgranen) där det går att se var nånstans de system som ska beställas passar in. Det gör det betydligt sannolikare att de enskilda kraven (julgransdekorationerna) tolkas på så rätt sätt som möjligt.
Och därmed också att förväntningarna har en större chans att bli uppfyllda.
Lämna en kommentar