+46 705 67 66 94|info@allanwickberg.se

Kunskapens förbannelse – man vet inte vad man vet, eller inte vet.

wrongchanleftDu är tvungen att förklara hur ditt specialområde funkar, för någon annan, som inte har samma kompetens och erfarenheter som du. Det kan vara för att du behöver beställa eller sälja något, eller anlita en vikarie, eller få någonting tillverkat. Eller få fram en investering. Eftersom du vet att det är komplicerat så anstränger du dig medvetet att vara så pedagogisk som det bara går.

Efter en stund inser du att åhörarens ögon har blivit litet glasartade och att hens reaktioner liksom är i osynk med din spännande berättelse, och det trots att du uttrycker dig så enkelt och målande du bara kan.

Eller inte.

Om du märker att det du säger inte tar skruv, så är det i alla fall en chans att försöka igen. Men det är inte alls ovanligt att man skiljs åt i ömsesidig övertygelse om att budskapet både är förmedlat och förstått.

Till exempel när man kommit överens om kravspecifikationen för ett IT-system.

Det är kunskapens förbannelse som har slagit till. Begreppet lär ha rötter från sjuttiotalet, och beskrivs på ett utmärkt sätt i boken ”Made To Stick”. Knacka-takten-till-en-känd-sång-tricket är värt att prova.

Att jobba mycket med något bygger upp en inre, mental, bild av hur sakerna fungerar. En magkänsla, som inte står i böckerna, eller ögon som kan se saker tydligt där andra bara ser ett virrvarr. Det kan också handla om att så småningom ha insett den djupare betydelserna av orden i ett fackspråk.

När jag började jobba, som systemprogrammerare*, så var fortfarande mycket av det som hände inuti en dator närmast som svart magi för mig, trots att jag var välutbildad inom området. Efter några år så var det istället självklart.

Bedrägligt nog, så klånkar det inte plötsligt till en dag, och så fattar man att man förstår. Tvärtom så smyger den sortens färdighet på en gradvis under en längre tid, medan vardagsarbetet pågår. Det märks inte att det händer – om jobbandet är som sekundvisaren på en klocka, så är den här inlärningsprocessen som timvisaren.

Egentligen är det ju det man sysslar med ganska enkelt, när man väl har förstått.

Ända tills du måste förklara det för andra.

Det som händer är att du glömmer bort den tysta kunskap som har smugit sig på dig med åren. Den som är så självklar för dig att det inte ens faller dig in att den också behöver förmedlas. Omvänt, så vet ju inte lyssnaren om att den tysta kunskapen skulle behövas för att förstå det som beskrivs.

Själv har jag, i fler fall än jag kommer ihåg**, stått framför kund- och ledningsgrupper och entusiastiskt – med väl genomtänkt pedagogik, som jag tyckte själv – berättat om olika framtidskoncept, bara för att inse att jag tappade publiken redan efter fem minuter. Om inte annat så blev det uppenbart efter dragningen, när frågorna avslöjade det.

Det var ofta rysligt frustrerande, eftersom idéerna var så självklara för oss som hade tillbringat långa tider bland prototyperna i labbet, och byggt upp vår tysta kunskap. I de ögonblicken ligger det frestande nära till hands att tycka att folk helt enkelt är dumma.

Så är det naturligtvis inte. Tvärtom så är inte sällan de personer som det finns anledning att prata med såna som är väldigt kloka och kompetenta – fast inom ett annat område. Det är en perspektivfråga.

Nu är det här fenomenet är inte begränsat till teknik, utan gäller allmänt för såna fall där man under lång tid har utvecklat en djup förståelse för något; det kan vara allt från hantverk till poesi eller kärnfysik.

Eller din egen affär.

Det finns skäl att fundera mycket på i vilken utsträckning det här väldigt mänskliga beteendet färgar till exempel hur samhällsdebatten ser ut. För min del tänker jag i det här sammanhanget hålla mig till hur det skapar den sortens kulturella och förståelsemässiga avgrund som ofta existerar mellan de som håller på med affärsledning respektive de som sysslar med IT-utveckling.

Och beskriva hur man kan undvika det.

Det är i det gränsområdet jag har varit verksam sedan sekelskiftet, och det känns fortfarande oemotståndligt att försöka överbrygga de kunskapsklyftor som ställer till med så mycket problem.


* Systemprogrammerare är såna som skriver de program som programmerare använder för att skriva program. Det tar en stund att förstå vad man gör.

** Det har inte alltid gått dåligt, men ofta är det ju stolpskotten som blir roligast historier, efteråt. Ibland långt efteråt, beroende på hur pinsamt det blev, då.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.