treesnwater_moreDigitalisering betyder, tekniskt sett, att man bestämmer sig för hur saker från vår analoga värld ska representeras med hjälp av ettor och nollor i en dators minne.

Så fort en ”sak” kan översättas* till ettor och nollor, kan en dator hantera dem (alltså avbildningen av ”sakerna”) genom att lagra sifferföljderna i minnet och utföra instruktioner på dem. Då kan man säga att något har blivit digitaliserat. Men digitaliseringen i sig gör inte att originalet försvinner över i den digitala domänen – det är alltid fråga om en spegling. Som när man scannar in ett analogt foto för att kunna hantera det i datorn; originalet ligger fortfarande kvar när man lyfter på locket.

(Det här kan verka självklart, men jag skulle inte känna behov av att skriva om det ifall det vore så enkelt. Av någon anledning så tappar vi bort oss när det kommer till det digitala.)

Teoretiskt skulle det vara möjligt att beskriva varenda detalj i vår värld med hjälp av serier av ettor och nollor. Då kunde vi, i den digitala domänen, skapa en väldigt exakt spegling av oss och vår omgivning. Men det vore ännu så länge alldeles alldeles för dyrt, utan att nyttan med det är så uppenbar. Därför nöjer vi oss oftast med betydligt enklare avbildningar, eller alternativt väldigt detaljerade avbildningar men inom ett avgränsat område.

Vissa företeelser, exempelvis musik och foton, och väder, har det visat sig vara värt att skapa detaljerade digitala representationer av. Andra, som till exempel varor, kanske får nöja sig med att vara avbildade med ett enkelt artikelnummer.

Det som avgör hur långt man går mot ”exakt” digital översättning av olika saker är mest av allt hur bra affärer det kan ge. Det är naturligt, eftersom det krävs arbete, som oftast kostar pengar, att genomföra det. (Men även om det finns pengar att tillgå, så är det inte alltid vi inser att det skulle kunna vara en nytta med att skapa en mer exakt digital avbildning – mer om det i andra inlägg).

Digitalisering går i tre, mer eller mindre tydliga, steg:

Det första är att bara skapa en referens till en analog företeelse, till exempel ett artikelnummer som hänvisar till den faktiska, analoga, varan som artikelnumret representerar.

I det andra steget, så konstruerar man en digital avbildning som försöker spegla den analoga motsvarigheten mer eller mindre exakt som vi människor upplever den. Fotografier är ett sånt exempel. Ett annat är de avbildningar av spelkort, och hur de flyttas, som syns på bildskärmen när man spelar patiens på datorn.

Ytterligare ett exempel är den ”bild” man skapar av kunderna i ett kundregister – här är det inte en fotografisk avbildning det är frågan om, utan en informationsbild, med namn, adresser, telefonnummer och avtalsrelationer. Det är fortfarande en fråga om att spegla det som finns i den analoga domänen, men i det här fallet sätts flera sådana representationer ihop till en sammansatt avbildning.

Det tredje steget infaller när vi inser att det inte är nödvändigt att begränsa sig till hur vi, analogt, upplever något, utan kan ta ut svängarna och göra saker som helt enkelt inte är möjliga i den analoga domänen.

Datorspel är bra exempel på det – man kan anta formen av en fantasivarelse som går omkring i en fantasivärld där naturlagarna inte gäller längre. I det läget har man alltså bytt representation från sitt vanliga analoga jag, till något som är fritt från de begränsningar vi i vår normala skepnad måste anpassa oss till.

Som människor har vi inte så stora svårigheter med de första två stegen. Ett undantag är ”informationsbilden”, som när den blir tillräckligt komplex kan uppnå en skala som vi inte riktigt kan föreställa oss (vilket är ett skäl till att vi inte skriker högre i protest mot den digitala kartläggning av oss som bara växer i omfattning).

Men då närmar vi oss ändå steg tre, som är det som verkligen ställer till trassel för våra hjärnor, just för att det blir väldigt abstrakt. För att greppa den nivån av komplexitet krävs det rejält med träning, och det är här några av de värsta stötestenarna finns när det gäller utveckling av IT-system för verksamheter.

Digitaliseringen kan ses som en tröskel. När en analog företeelse (inte bara saker) har tagit sig över den tröskeln, så sker ett paradigmskifte, det vill säga att vår normala uppfattning om hur saker är och kan göras, ställs på ända.

På andra sidan tröskeln är det lätt att få en euforisk känsla av total befrielse från lagar och regler, men vi gör ändå bäst i att komma ihåg att vi fortfarande är analoga varelser i en analog värld. Det som finns i den digitala domänen är inte värt ett smack om vi inte kan få ut det i analog form igen.

* Ett väldigt enkelt exempel är om man låter siffrorna 01 motsvara bokstaven A, siffrorna 10 motsvara bokstaven B, siffrorna 11 motsvara C och så vidare.

Ett verkligt exempel: den ljusblå färgen i bilden ovan representeras av siffergrupperna 11001100 11011101 11110000 11111111, som talar om hur mycket rött, grönt respektive blått som ingår i nyansen, samt ett värde för hur genomskinligt den ska återges.

Om man gör om det till decimaltal, som vi människor är vana att räkna med, så skulle det bli 204 221 240 255. I det första exemplet betyder 01=1, 10=2 och 11=3 om man översätter till decimalt. Men datorer använder bara nollor och ettor.