Det finns en väldigt tydlig kulturklyfta mellan affärsmänniskor och de som jobbar med IT. På ena sidan finns folk som är oerhört kompetenta när det gäller att övertyga människor om saker. På andra sidan sitter det folk som är lika kompetenta när det gäller att övertyga maskiner (datorer) om saker.

Naturligtvis finns det individer av alla sorter, men överlag så märks den där klyftan rätt väl – till exempel när du sitter och nagelfar det avtal som ska beskriva det som den antagna offerten förespeglade. ”Fikonspråk” är ett uttryck jag har hört i sammanhanget.

Allt eftersom digitaliseringen kryper in i allting runt omkring oss, så kommer det här att försvinna (och ersättas av andra problem). Men idag måste vi leva med det, och hitta sätt att hantera läget.

En avgörande orsak till denna efterhängsna kulturkrock är att ingendera lägret är särskilt intresserad av det område det andra håller på med. Så motivationen att sätta sig in i avtalspartnerns situation och perspektiv är klart begränsad.

Det här gapet är en kunskapsfråga. Jag har mött fler ”Det där får IT fixa”, och ”Kan vi inte låta systemet bestämma?” än jag vill minnas. Sanningen är den att ”IT” inte kan verksamheten, eller affären – IT-kompetensen måste läggas jämte din egen för att komma fram till de lösningar du verkligen behöver.

Men för att det ska vara möjligt – och här kommer det jobbiga – så behöver människor som ansvarar för affären, och verksamheten, bredda sin kompetens. Det måste till en bättre ”digital allmänbildning” för att komma ifrån den språkförbistring som råder.

(Ett annat scenario är förstås att IT-leverantören lär sig verksamheten, och tar över ledningen, men det kommer att dröja ett tag till)

Och det handlar inte om att lära sig programmera. Snarare att få en förståelse för den sortens bilder av hur datorer och programvara fungerar, som en programmerare förvärvar efter att ha jobbat några år. Det är egentligen inte så tekniskt, utan en fråga om visualisering.

För att kunna göra något vettigt med datorer, så använder vi modeller för att beskriva vad ettorna och nollorna ska representera. Det är modellerna som är viktiga; inte koden, och för att få en känsla för dem behöver man inte programmera.

Men det behövs ändå ny kunskap, som till att börja med kan vara svår att relatera till det man egentligen håller på med (affären/verksamheten). Det är dock ingenting man lär sig genom att gå en kurs. Här gäller det att lära genom att göra, och det finns inga riktiga genvägar.

Med tiden kommer det här att fixa sig, allt eftersom ”gamlingarna” avgår, men vi har inte riktigt tid med det, i mina ögon. Det är framförallt därför jag är så engagerad i att åstadkomma den här kompetensbreddningen.

Mitt erfarenhet är att utbildning behöver vara invävt i organisationens vanliga aktiviteter istället för att vara något separat. På det sättet görs något nyttigt för verksamheten samtidigt som förståelsen för digitalisering förstärks. Anledningen är just motivation – att komma över en tröskel som inte riktigt känns som om den verkligen är nödvändig att passera. Efter ett decennium av försök inom affärsledning så har jag landat i att det är en väg framåt som fungerar.

Medhåll eller mothugg? Alla har vi våra erfarenheter.