skala2

Vi har väl skaffat oss en uppfattning om datamängder: en A4 (2 kilobyte), en bild (300 kilobyte), en sång (2-3 megabyte), en film (3-4 gigabyte). Men där nånstans går gränsen för vad vi kan ha en uppfattning om.

En petabyte? En miljon miljarder?

Finns inte. Det är en sån ofattbart stor mängd data att vi inte kan föreställa oss den.

Vi använder oss själva som måttstock, och vi räcker inte till.

Det händer förresten mycket tidigare. Om vi återvänder till det vi kan se: hur många av oss fattar egentligen vad det innebär att det vi skriver på Facebook kan läsas av miljarder av människor*?

En miljard. Bara det.

Vi är gjorda för att verka i en krets på cirka 50 personer (en stam), eller något i den stilen. Dessutom en homogen sådan, vilket inte stämmer på den publik som kan läsa ditt inlägg på sociala media. Dom flesta som ser det du skriver, har ett annat perspektiv än du. Men vi upplever ändå att vi skriver för våra gelikar – vi är oförmögna till annat.

Det är alltså uppenbart att vi måste utveckla vår sinnesbild för att kunna hantera digitaliseringen.

Inte bara digitaliseringen, förresten – klimatförändringarna är också så stora, och långsamma, att vi har svårt att greppa vad som händer. Speciellt som den långsiktiga trenden maskeras av snabbare fluktuationer, som vi kan uppfatta lätt – ”Vadå, global uppvärmning? Det snöar ju just nu!”

Ett förlopp som är för långsamt för att vi lätt ska kunna urskilja det, sorteras bort av hjärnan, eftersom det inte upplevs som något potentiellt hot (eller en potentiell lockelse). Det är mer intressant för våra sinnen att betrakta sekunderna på en klockdisplay, än timmarna. Ändå är det oftast timmarna, eller åtminstone minuterna, som är mest intressanta ur praktisk synvinkel.

(När man börjar tänka närmare på det, är det kanske inte så konstigt att nationalismen har fått en renässans, som motreaktion på globaliseringen – vi vill tillbaks till något i vår egen storlek, som vi känner oss hemtama med.)

Startar du en e-handelsbutik, på svenska, så kan du lik förbaskat få en beställning från Johannesburg, eller Ulan Bator – är du beredd på det? Skyltfönstret är ju globalt, och det finns översättningstjänster att tillgå. Kan du ta betalt av kunder från andra sidan jordklotet? Leverera?

Lyckas du få uppmärksamhet, så kan du bli fullkomligt nedsprungen av miljontals kunder – kan du skala upp hanteringen av beställningar och leveranser tillräckligt snabbt? Om inte, så kan kunderna tappa intresset och försvinna, lika snabbt som de kom.

Den här snabba uppskalningen beror på nätverkseffekten – ett slags kärnreaktion, där antalet delningar multipliceras gång på gång så att mängden ökar lavinartat. Det innebär att en ny aktör, även på en etablerad marknad, kan springa om existerande konkurrenter mycket hastigare än på den analoga tiden.

Du har nog hört talas om den – men förstår du den, med magen, så du verkligen har känslan för den?

Hur ska vi tackla det här då?

Genom att träna, som med allt annat nytt. Att medvetet försöka sätta oss över våra förutfattade meningar, och inte begränsa oss i tanken.

Det är arbetsamt, förstås, vilket förmodligen är skälet till att vi istället kan få lust att vrida tillbaka klockan istället. Men det skulle krävas ett kärnvapenkrig, eller någon riktigt stor, dödlig, epedemi för att vrida tillbaka utvecklingen.

De regimer (av alla sorter) som försöker begränsa informationstillgång kommer att falla i stagnation, eftersom varje avvikelse från normen är ett potentiellt hot.

Men det är just avvikelserna som måste anammas om vi ska kunna tänka nytt. Vi ska vara tacksamma för störningar.

Det är såna som plötsligt kan få oss att  vidga våra perspektiv, så vi till exempel börjar få en känsla för precis hur små vi är.

——–

*Begränsade du inlägget så bara dina vänner ska kunna läsa det? Det hjälper inte – allt du skriver på nätet kan spridas vart som helst, oftast när du minst önskar det. Databaser läcker, förr eller senare.