Den som är uppmärksam kanske noterar att det ser ut som att det har blivit en rätt lång paus i mitt bloggande. På sätt och vis stämmer det och det beror på att jag tog mig för att bli nomad ett tag.

IT-nomad, närmare bestämt. Fast det blev inte riktigt som jag tänkte mig.

Begreppet ”IT-nomad” var något som myntades i forskningslabbet för runt tjugo år sen, när vi fantiserade om hur man kunde vara ständigt uppkopplad och lagra sina dokument på nätet istället för på sin dator. Att med hjälp av modern datakommunikation kunna arbeta varsomhelst, sömlöst mellan stationär dator, laptop, ritplatta (”padda”) eller handdator (”telefon”) istället för att vara kedjad till ett visst kontor, till exempel.

Numera finns det mycket riktigt digitala nomader, som det har kommit att kallas. Men på den tiden var täckningen, och framförallt hastigheten för datakommunikation, långt ifrån vad vi har idag – vi tittade ju också 10-20 år framåt i tiden.

Så när jag fick möjligheten – då min yngsta flyttade hemifrån – sålde jag lägenheten, gjorde mig av med stora delar* av vad jag hade, och satsade på att vara bostadsfri ett tag.

Bara för att störa mina invanda tankebanor, och se vad som skulle hända.

Med all den distansöverbryggande teknik som vi har tillgång till, så borde det inte vara nödvändigt att bo i stan, speciellt inte om man är kunskapsarbetare, eller hur?

(Dessutom såg jag framför mig hur stadens bekvämlighet obevekligen skulle göra mig fet, lat och stressad – även om jag så ofta jag kunde drog åt andra hållet, på jakt efter klätterberg eller fiskesjöar.)

Jag hade provat det förut, naturligtvis, men det var inom ramen för en anställning där det inte var så opportunt att fly kontoret några längre stunder. Det var den sortens anakronism som fortfarande är vanlig; vi förväntas infinna oss på kontoret på dagarna, fastän mycket av tiden tillbringas i telemöten..

Min plan var att gå ”all in” för att få direkta erfarenheter av att verkligen arbeta där jag råkade vara, vid varje tillfälle. Fri som en fågel, att med lätt packning röra mig som jag ville.

Det blev inte riktigt så, av flera anledningar. Men det gav desto fler reflektioner – inget går upp mot förstahandsupplevelser.

Tekniskt, till att börja med: vi har långt kvar till att alltid kunna vara nätade. I en stad är det lönsamt att tillhandahålla god mobiltäckning, och det går också att hitta wifi för att koppla upp sig. Men eftersom jag ofta var på landsbygden, så var det inte lika enkelt.

Det blev till att leta fläckar med något bättre signalstyrka för mobilen, eller be om att få använda grannarnas bredband, om de hade det. Kanske, när SpaceX har fått upp sina satelliter, Google sina ballonger, och Facebook sina drönare, så får vi ett riktigt världsomspännande internet (eller vad det kan bli), men för tillfället är det betydligt glesare.

Att förlita sig på Google och Facebook som internetleverantörer har ju också sina problem, givet deras kärnaffär; att utvinna säljbar information ut de data vi låter dem förvalta åt oss.

Sen finns det fortfarande organisationer som envisas med att kommunicera via papper. Den där romantiska Snusmumriken-känslan kommer av sig en smula om det är nödvändigt att släpa med sig en printer. Scanner behövs också, för att kunna hantera papperskvitton, men det går ju att lösa med fickdatorn (den vi fortfarande kallar för telefon).

Tjänster för digital input/output management finns i olika former, för att konvertera information från analog till digital, och tvärtom. Våra namnteckningar kan också i viss utsträckning ersättas av till exempel mobilt bank-id, men helheten liknar fortfarande ett lapptäcke.

De vanligaste (billigaste, i pengar räknat) lösningarna för att bli digitaliserad vad gäller dokumenthantering och kommunikation baserar sig dessutom på att man ska sälja sin själ till någon stor drake som nagelfar den information man lämnar över, för att tjäna pengar på den. Som jag nyss sa, men det tål att upprepas, för det har fortfarande inte sjunkit in i vårt kollektiva medvetande. Eller snarare, det är skalan av det vi har problem med att ha en känsla för.

Lagstiftning är ett annat område som inte låter sig hunsas med hur som helst. Skatteverket hade en envis uppfattning om att jag måste ha en fysisk adress att folkbokföra mig på. Mina hänvisningar till ”molnet” mötte viss förståelse – skatteverket är ju väldigt framåt när det gäller digitalisering – men regler är regler.

Det blir en märklig krock mellan vad tekniken ger för möjligheter (att elektroniskt kunna ändra sin folkbokföring från dag till dag), samtidigt som vi förväntas ha en fysisk, relativt fast adress.

Ur beskattningssynpunkt är det förstås enklare om det går att nagla fast invånarna någotsånär i geografin, eftersom det är en process på års- och lokalbasis. Men egentligen borde det vara teknisk möjligt att skatta kontinuerligt, i den region man råkar befinna sig i för tillfället. För landsbygden skulle det kunna vara ett lyft, eftersom till exempel sommargäster använder lokal service trots att de skattar i stan.

Vi kom så småningom fram till en kompromiss, men det satte fingret på att vi är inne i en övergångsfas i samhället.

I alla fall, det som verkligen fick mig att stanna upp, och låta uppdragsverksamheten vila ett tag, var att Livet knackade på.

Det finns en övertro på effektivitet, i betydelsen att varje minut som vi gör ”ingenting”, går till spillo. Vi lägger möten kant i kant, därför att det ser effektivt ut i våra elektroniska kalendrar. Trots att vi vet att vi inte kan förflytta oss mellan två platser på noll sekunder – och även om vi kunde det, skulle våra hjärnor inte hänga med.

Kravspecar ruschas fram, för att det känns ineffektivt att lämna plats för den eftertanke före, som skulle behövas för att inte projektet ska spränga både tids- och kostnadsbudget.

Beteendet kanske kommer sig av att nästan allt vi gör, och har, baserar sig på lånade pengar. Räntan tickar ju på, oavsett om vi gör något för att tjäna ihop till den eller inte.

Det var väl framförallt under åttio- och nittiotalet som ekonomi gick från att vara ett smörjmedel, till att bli ett styrmedel och självändamål. Ekonomi är viktigt, men dess främsta syfte är att skapa förutsägbarhet, vilket är ett direkt hot mot innovation. Nya tankar tar tid, och är riskabelt.

Saker händer när de är mogna. Det är bara att titta på den utveckling jag har beskrivit tidigare; en ny teknik kan finnas länge innan tiden är mogen för den att verkligen komma till användning. Dessutom handlar det ofta om en väldigt annorlunda användning än vad det spekulerades om när tekniken var busfärsk och hajpad (alltid med tillhörande hockeyklubbor till gissade intäktskurvor).

Vi tror att vi spar tid genom att köpa kunskap, när kunskap är något som måste få tid att sjunka in. Ju snabbare en förändring trycks på en organisation, desto hårdare och mer seglivat blir motståndet mot den. Även om du känner brådska med att byta till modernare produktionsteknik, så måste dina anställda, och kunder, ges tid att hänga med i svängarna. Och så vidare.

Människor kräver tid. Ställtid, inte minst. Det är bara att titta på effekten av slimmade processer i till exempel skolan, och vården, för att förstå det. Vi är icke-maskiner, klämda mellan digitaliserade process-steg, och vi behöver hitta ett bättre sätt att hantera det.

Sen kommer vi – tillsvidare – inte ifrån att vi faktiskt är fysiska varelser, som visserligen kan lägga mycket av vår verksamhet ”i molnet”, men ändå behöver ha fötterna på jorden. Det jag vill åstadkomma, exempelvis, hänger mycket på direkt människa-till-människa-kommunikation, och tid för att resonera.

Den tid jag fick, ostörd i obygden utom räckhåll för mobilen, har bland mycket annat gett upphov till ett antal – flera ännu opublicerade – inlägg i den här bloggen, och mer underlag till en bok (i någon form): ”En analog bok om digitalisering” känns som ett bra arbetsnamn. Endast publicerad i fysiskt format.

Time will tell.

En annan sak kom också av sig, trots att det förstås hade gått att lösa tekniskt. I dagens anda skulle jag naturligtvis ha bloggat som en vilde om nomadlivet, för att verkligen slå mynt av mina vedermödor. Men jag upptäckte att det var mycket viktigare att faktiskt uppleva människorna, platserna och händelserna än att berätta om det.

Att ägna en massa energi åt att hela tiden fundera över hur det jag var med om borde presenteras för omvärlden skulle ha skapat den sortens distans till tillvaron som  jag verkligen inte sökte. Det vi missar på grund av effektivitets- och planeringsivern är att vara här och nu, på riktigt.

Jag växlade pengar till tid och vände uppochner på mitt liv, och det är något jag kan rekommendera.

Nomadlivet har blivit mer stationärt, sen jag fann en plats där jag vill stanna litet längre. På Gotland, en väl avgränsad region, där det grävs ner fiber så det bara stänker om det. Teknikglada bönder i kombination med Internet of Things känns väldigt spännande. Att lösa vattenbristen, eller kollektivtrafiken, är utmaningar där digitaliseringen kommer att behöva nyttiggöras. Alvin Tofflers sjuttiotalstankar om det elektroniska torpet återstår att förverkliga.

Här finns att göra, och leva!

 

* På grund av att mina intressen har stor tyngdpunkt i utpräglade materialsporter (klättring, musik, fiske, camping, kajakpaddlande bland annat) så blev det en hel del prylar kvar, trots att jag gjorde mig av med otroliga mängder med saker – även såna som förut hade känts oumbärliga.