circlesVi var alltid uppkopplade, och hade information och datorkraft tillgänglig, trots att datorerna fanns på andra ställen än där vi satt och jobbade.

Veckorapporterna publicerade vi i onlineforum, där vi också kunde diskutera arbetet, och vi kunde skicka e-post till varandra. Tjatta kunde vi också, trots att vi satt utspridda på kontor i olika länder.

Sen kom ett tekniskt genombrott, och plötsligt blev det svårt att kommunicera och dela information. Alla hamnade som på varsin ö, avskurna från varandra.

Det här var precis i början av nittiotalet, när vi fick en PC på skrivbordet istället för en terminal (bildskärm och tangentbord) som var uppkopplad mot en stordator. Vi började använda lokal datorkraft, var och en, istället för att förlita oss på en gemensam datacentral.

Någon uppfann e-postprogram för PC, så det blev lättare att kommunicera. Sen kom World Wide Web, och det blev lättare att dela information i större skala. Efter ytterligare ett par år kom ICQ, och då kunde vi börja chatta igen.

Så var det ett snille som hittade på client-server, alltså att man inte behövde processa allt på sin egen dator, utan kunde utnyttja datorkraft på distans. Man använde en ett klientprogram på sin PC, som var ett gränssnitt till kraftfullare datorservrar på andra ställen, som man hade förbindelse med.

Ungefär som på den tiden vi hade terminaler mot en stordator, men nu med tillägg av datorkraft lokalt – för att få hantering av grafik istället för bara skrivtecken.

Webbläsaren gick samma väg, och kunde vara ett fönster mot kraftfulla servrar som tog hand om resurskrävande beräkningar, till exempel. Åtminstone om man höll sig i sitt eget datanätverk – Internet var ju inte någon riktig motorväg på den tiden.

Jag ska inte dra ut på det; nuförtiden pratar vi om ”molntjänster”. Det är när man har ett program som kör lokalt på sin egen dator, och som pratar med ett annat program på en server nånstans, uppkopplad via Internet. Fast vi kallar det för ”app” istället för ”klient”.

Eller ”terminal”, kanske – för det är ungefär som när vi hade terminaler som var uppkopplade mot en stordator.

Fast den lokala datorn är nuförtiden ofta en ”smart telefon”, uppkopplingen sker via Internet istället för privata datanät, och informationen ligger spridd på servrar över hela jordklotet istället för i en specifik datacentral.

Företeelser kommer alltså tillbaka, varv efter varv, med litet olika förbättringar. Men principen är ofta densamma, så det gäller att vi lugnar oss litet och försöker se de stora dragen istället för att bli distraherade av de tekniska detaljerna.

Då får vi bättre möjligheter att bygga vidare på kunskap vi redan har, istället för att kasta den överbord och börja från början, om och om igen.